En vecka i Keci Bükü.

I mer än en vecka låg vi ankrade i Keci Bükü, en långsmal vik med bra lä för meltemivindar. En ö, med medeltida fästning, fanns halvvägs in i viken. Längst in i viken låg Cennet Marine, litet hotell med restaurang, där det fanns möjlighet att förtöja. Här fanns också den lilla byn Orhaniye.

Den stora sevärdheten, som lockar turister, var sandreveln vid Kizkumu Beach, 600 m lång och 2 m bred. Den delade av inre delen av viken. På den vandrade vi tillsammans med andra turister. Det finns flera legender om hur reveln uppstått. En populär variant är att en prinsessa blev kär i en ung fiskare. Då hennes far fick veta detta, skickade han soldater efter dem. Ett mirakel inträffade och havet formade då denna sandrevel. Oturligt nog dödades prinsessan av pilar från soldaterna. Till minne av detta, finns en vitmålad staty i vattenbrynet.

Den lilla byn Orhanie låg inbäddad i grönska i dalgången söder om viken. Här blandades nya hus med gamla. Rolig detalj på många hus, var de fina skorstenarna. Ett bananträd fann vi och granatäppelsäsongen kommer.

Byn passeras också av ett fyrtiotal jeepar varje dag med turister från Marmaris. När jeeparna kom gällde det att hålla sig undan......

Vi hade turen att komma till Orhaniye, då det var marknadsdag. Förutom nyskördade grönsaker och frukt, lockades vi att köpa sötsaker, nötter och torkad frukt. Som vanligt gick vi fullastade från marknaden. Denna gång blev det också jolletransport ut till båten.

Vi får ofta frågan vad vi gör under vår färd. Ja, naturligtvis de vanliga vardagsbestyren. Vi hinner också se på omgivningarna. Och träffar vi vänner kan det bli en eftermiddag med Mexican Train.

Denna gång passade vi på att gå en mil på vandringsleden Caria Trail, som passerade genom Orhaniye. Vandringsleden är den senast iordningställda i Turkiet. Dels var det kuperad terräng för att ta sig till den lilla byn Turgotköy, dels var det vandring på små vägar med lummig omgivning. I området fanns många bigårdar. Avslutningsvis fick vi ta oss över berget igen.

Vi passade på att åka till Marmaris med dolmus vid två tillfällen under veckan. Marmaris är en av de stora turistorterna på sydvästra delen av Turkiet. I staden fanns en vacker borg, som nyligen restaurerats och där det fanns en hel del gamla föremål. De vackra amfororna, i vilka både vin och grönsaker förvarats, fanns i många exemplar. Från borgen hade vi en fin utsikt över den stora bukten samt den berömda Netzel Marina, där många övervintrar. I anslutning till borgen hittade vi många fina gränder och bredvid marinan fanns många små fiskebåtar.

Staden hade en härlig puls. Attatürk var även närvarande här i Marmaris. Högsäsongen var förbi och i basaren var det ganska glest med folk. Även på vår vandring utmed strandpromenaden var många solstolar tomma liksom många av barerna och restaurangerna. Ett sätt att locka in turister var att erbjuda två drinkar till priset av en. Det prövade vi. Eftersom Ing-Marie inte ville ha någon drink utan en kopp kaffe fick Håkan två......

Vi läser nu att hösten kommit till Sverige. Även vi känner av att det blir svalare. Vi seglar i ett område, som påverkas av hårda meltemivindar från Svarta havet. Det är kyligare om nätterna, våra fläktar är undanplockade. Vattentemperaturen har sjunkit till 25 grader. Vi stannar i området någon eller några veckor till, innan vi seglar mot Finike, där vi åter förtöjer för vintern.

Seglarhälsningar från Ing-Marie och Håkan

Datcahalvöns lummiga vikar.

Efter vår härliga segling från Bozburun, förtöjde vi i yttre delen av Bençık Lımanı, en djup naturskön vik. Glassförsäljaren, som så lämpligt kom för att sälja glass till oss och till turisterna i badbåten som fanns vid ankringsplatser, hjälpte till med vår lina till land. Efter en stund var det färdigbadat och badbåten drog vidare mot ny ankringsvik. Vi fick sällskap under natten av en lokal fiskare. Utsikten från båten var imponerande med höga berg i fonden.

Nästa morgon drog vi oss längre in i viken. Vindarna drog längs viken, både söder- och norrifrån. Vi förtöjde med både akterlinor i land och "springlina" från midskepp. En hel del charterbåtar hittade in i viken. Guleterna, ute med veckogäster, övernattade också i viken. En av kvällarna kom en stor segelbåt och förtöjde nära oss. Valkyria. Med hjälp av namnet kunde vi googla och finna info om den.

När vi ligger stilla i flera dagar, hinner vi med lite mer än bara bada och läsa. En förmiddag åkte vi på jolleutflykt i viken. Förtöjde iland på det område som benämndes Holiday Park. Lät ju lovande. Tyvärr var vi nog tjugo år för sent. Öde och slitet. Det enda levande vi såg var en åsna bland husen samt lokala fiskare.

Håkan fortsatte också med underhållet av vårt teakdäcket. Ing-Marie tog tag i trasiga tampar och ersatte med nysplittsade i några av våra fendrar. Lite extra omsorg med matlagning fick vi också tid med. En lokal fiskare kom och sålde fisk och vi lockades att köpa en fin sea bass. Lite hjälp med rensning innan Håkan gjorde finfina filéer. På kvällen avnjöts filéerna med ett gott, vitt vin. Fullmånen spred sitt ljus över viken.

Efter fyra dygn i Bençık Lımanı, var det dags att förflytta oss drygt fyra distans österut. Trots att det var tidig förmiddag, fanns badtguleterna på plats vid den häftiga klippön utanför inloppet till viken. Vi passerade hotellet på höjden och kunde konstatera att de välarrangerade stränderna inte hade några gäster. En av Medelhavets stora motoryachter låg uppankrad. Denna hette Eclipse och var 535 fot. I SvDs nättidning fredag den 12/9 finns en artikel som handlar om världens största motoryachter. Eclipse finns med, ägd av en rysk miljardär.

Vi ankrade nu i en av dubbelvikarna vid Kuyulu Bükü. En liten badstrand fanns längst in och där var en del turkiska familjer i skuggan. Stranden var välrustad med gott om bord och bänkar. En väg gick ner till stranden. Vi rodde in med jollen och passade på att ta vägen över till den andra viken. Vi fick en fin utsikt över vår vik, en välbehövlig promenad i det kuperade landskapet och kom så småningom till den andra viken. Där fanns en campingplats utöver badstranden.

Ja, så rinner dagarna iväg. Nu närmar sig den tidpunkt, då det är dags att fylla på förråden......i bakgrunden syns Keci Bükü. Där finns möjligheter. Även dolmus till Marmaris.